Flagor av grafen

Grafen består av kolatomer i ett enda lager. Men det finns olika möjligheter, eller begränsningar, för tillämpningar beroende på hur materialet har framställts. Varje typ av grafen har inte riktigt samma tillämpningar. Förenklat beskrivet så finns det tre varianter: (i) små flagor av grafen; (ii) stora sjok av grafen tillverkat på en metallfolie, (iii) grafen på stora skivor av kiselkarbid.

Nobelprisforskarna Geim och Novoselov använde en simpel metod för att få fram tunna flagor av kolatomer. De utnyttjade grafit av hög kvalitet och som då består av väldigt många lager av kolatomer. Genom att skrapa försiktigt på grafit kan man få fram grafen. Men det är inte så enkelt att få fram atomtunna flagor genom att skrapa. En försiktigare variant av att få loss grafenbitar är att få tunna flagor att fastna mot ett vidhäftande material. Geim och Novoselov använde helt enkelt tejp som de tryckte mot grafiten. Sedan rev de försiktigt loss bitar från grafiten, och det resulterade i små tunna skikt av grafit. I vissa tursamma fall blev det en flaga med ett lager av kolatomer med en gång. I många fall blev det dock tunna skikt av grafit med många lager av kolatomer. Men genom att upprepa tejpmetoden kunde flagorna fås allt tunnare, och till sist blev det kvar ett lager kolatomer: grafen!

_MG_3969_11_web

Naturligtvis är atomtunna skikt är svåra att se med blotta ögat. Tejpmetoden resulterar i en mängd olika flagor med olika tjocklek. Visserligen finns det avancerade mikroskop som grafenforskare kan använda för att upptäcka vilka flagor som är ett enda lager – grafen – men det är samtidigt ytterst tidsödande att förbereda flagor för att undersöka dem med ett avancerat mikroskop. Inte minst är det tålamodsprövande att undersöka tillräckligt många flagor för att hitta grafen med ett lager med hjälp av ett sådant mikroskop. Nobelprisforskarna använde då ett trick. Flagor på en vanlig skiva av kisel, som är samma grundmaterial som används för att göra processorer, kan ge en kontrast om kiselskivorna har en oxid på ytan. Oxidering av kiselskivor är en etablerad process inom halvledarindustrin. När tejpen med flagorna pressas mot skivan med kiseloxiden, så fastnar en del av dem på oxidytan. Sedan kunde forskarna med ett vanligt optiskt mikroskop undersöka ett stort antal flagor, som med hjälp av oxiden gav olika kontrast beroende på hur många lager de hade, tills de fann grafenflagorna med ett enda lager. Kontrasten mellan grafen med fler lager och grafen med ett lager blir allt högre när antalet lager ökar.

Print

Tejpmetoden är inte lämplig för en industriell produktion. Större mängder av grafen kan produceras genom att blanda grafitflagor med en vätska. När blandningen körs i ett ultraljudsbad så faller flagorna i allt tunnare bitar. Ett sådant bad kan ta många timmar. Detta resulterar fortfarande i flagor med olika antal lager. Dessa grafenbitar med olika antal lager kan skiljas åt genom en centrifugering där deras olika vikt skiljer flagorna åt. Volymerna är tillräckliga för att få fram stora mängder grafenflagor per år.

Advertisements

About mikaelsyvajarvi

Att stanna upp, betrakta och uppleva | www.bildsinne.se
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s